Carl Cederschiöld tillsattes som regeringens förhandlingsman i Stockholms infrastrukturfrågor i november 2006. Uppdraget bestod i ”att finna en demokratiskt förankrad lösning för trafiksituationen i Stockholm”, där förhandlingsparterna var Stockholms stad, Stockholms Läns Landsting, staten och länets kommuner. I december 2007 överlämnade Carl Cederschiöld sitt förslag till lösning till regeringen. Citybanan, som är en del i Cederschiölds paket, har redan fått klarttecken men han var under seminariet noga med att påpeka att förslaget inte är ett smörgårdsbord som man kan plocka valda delar från:

– Mitt förslag är en helhetslösning, man kan inte bygga vägar och strunta i kollektivtrafiken och vice versa och det vore tragik om det politiska systemet inte kan sy ihop det här, sade Cederschiöld.

Ohållbar situation
Stockholms infrastruktur, som enligt Cederschiöld redan i dag är otillräcklig, kommer att få en närmast ohållbar situation när staden år 2030 enligt prognoser har vuxit med en befolkningsmängd motsvarande Göteborg. De mest prioriterade områdena enligt Cederschiöld bör därför vara området kring och mellan Saltsjö- Mälarsnittet - som i värsta fall kan bli två regioner om ingenting görs åt förbindelserna -, Stockholms spårkapacitet, tillgängligheten till regionala kärnor, flaskhalsar på infarterna, kollektivtrafiksystemet, Arlandas tillgänglighet samt godstransporter.
 

Oense om finansiering
Det var en enig skara debattdeltagare som samlats för att diskutera Cederschiölds lösning. Att paketet måste genomföras - inte minst för att värna om stadens internationella konkurrenskraft - var alla överens om, men att paketet ska finansieras med 20 miljarder (av totalt 70 mdk fram till och med 2019) från län och kommuner är en tvistefråga för socialdemokraterna, som menade att man med det här förslaget smyger in en ny princip om medfinansiering:

- Regionerna ska inte behöva betala, Förbifarten är viktig för hela Sverige och staten tar ett dåligt ansvar. Pengarna måste tas från någonstans och då blir vård och skola lidande, sade Jämtin.

Mikael Söderlund replikerade att socialdemokraterna ”fokuserar på fel saker” och ställde sig frågande till varför projektet skulle vara mer framgångsrikt om pengarna enbart kom från staten:

- Socialdemokraterna måste släppa principen. Är man inte med på finansieringen riskerar lösningen att gå i stöpet.

Wallhager hävdade att det är bra med medfinansiering eftersom det ”sätter alla i samma båt” och att pengarna då inte riskerar att plötsligt styras om av staten till andra projekt i Sverige.

Miljön och Förbifart Stockholm
Framförallt miljöpartiet har riktat kritik mot att leden Förbifart Stockholm ska byggas. De hävdar att det skulle vara förödande för miljön, något som Cederschiöld avfärdar:

- Vägen måste byggas och det kommer att flyttas på skalbaggar och blommor, men det är inte så mycket att göra något åt. Trafiksystemet är blodomloppet i ekonomin. Ur klimatsynpunkt kommer det varken att bli bättre eller sämre. Byggandet av vägar påverkar inte klimatet, det är hur man sedan använder dem.

Om en eventuell koalition mellan miljöpartiet och socialdemokraterna skulle bildas på regeringsnivå i framtiden menar dock Jämtin att de inte skulle kompromissa med byggandet av leden och underströk att de inom partiet ”väldigt, väldigt gärna” vill se att den byggs. Jämtin var dock noga med att påpeka att man inte kan vara klimatneutral, att ”man måste göra både och”. Maria Wallhager instämde men poängterade att infrastrukturlösningar måste prioriteras eftersom bilar sannolikt kommer att bli mer miljövänliga i framtiden, men trafikproblemen bestå om inget görs.

Sara Estmer, Fastighetsägarna Stockholm